Det
egna företaget
För att bli riktigt rik måste man starta, expandera och utveckla
ett eget företag. Bill Gates har blivit världens rikaste person
genom värdeökningen på Microsoft. Världens näst
rikaste man heter Warren Buffett. Han har blivit oerhört framgångsrik
genom att långsiktigt investera och behålla alla typer av
företag och försäkringsbolag genom bolaget Berkshire
Hathaway. Svenska liknande exempel är familjen Rausing med Tetra
Pak, Ingvar Kamprad med IKEA och familjen Persson med H & M. Tack
vare att dessa familjer och deras företag har varit framgångsrika
har det skapats många arbetstillfällen i Sverige. Även
om de två förstnämnda till stora delar flyttat utomlands
på grund av svenska skatteregler har deras framgångar skapat
stora skatteintäkter i Sverige. Det är svårt att hitta
någon som har förlorat på att de varit framgångsrika.
I det perspektivet är det också svårt att förstå
varför Sverige har ett så dåligt klimat och skatteregler
för nyföretagande. Alla svenskar drar ju faktiskt nytta av
att framgångsrika företag växer fram i Sverige. I USA
har 10 av de 50 största företagen, precis som Microsoft, startats
efter 1970. I Sverige har inget av de 50 största företagen
startats sedan 1970.
Givetvis
är ovan nämnda exempel undantagen som bekräftar regeln.
De allra flesta som startar företag får kämpa med långa
arbetsdagar i det tysta bara för att kunna överleva. De startar
inte företag för att bli rika utan för att förverkliga
en idé och få frihet att arbeta med det de önskar.
Värdet som skapas i företaget blir sedan bara ett kvitto på
att man varit framgångsrik. Andra startar företag för
att det är det enda sättet att få ett arbete då
arbetsmarknaden ofta är stängd för olika grupper. Det
största nyföretagandet finns till exempel bland invandrare
för att de har så svårt att komma in på den normala
arbetsmarknaden. I det bifogade debattinlägget beskriver jag hur
invandrare är en resurs som är dåligt utnyttjad i det
svenska samhället.
De flesta
väljer dock tryggheten med att vara anställd framför
osäkerheten att vara egen företagare. Den egna företagaren
satsar ofta alla resurser på det egna företaget. Med ett
riskspridningstänkande är detta fullständigt vansinnigt
men om satsningen lyckas kan man också bli oerhört framgångsrik.
På ett sätt är det kanske vettigt att satsa allt på
det man verkligen begriper och kan påverka. Om Ingvar Kamprad
under 50 talet hade sålt 90% av IKEA och satsat pengarna han erhållit
från försäljningen på börsaktier hade varit
mycket mindre förmögen idag. Men givetvis fanns inte den tanken
då han ville skapa och driva det egna företaget.
Däremot
skall man som företagare vara medveten om riskerna och försöka
bygga upp reserver utanför huvudverksamheten. Lån i banken,
stora kundkontrakt eller en oväntad stämning kan bli katastrofer
som stjälper det egna företaget. Det egna företaget är
alltså en livsstil och man måste själv avgöra
om man passar för att leva på det sättet. Ofta blir
gränserna mellan arbete och fritid suddiga och man lever hela tiden
med det egna företaget. För de som vill ha skarpa gränser
mellan arbete och andra sysselsättningar passar en normal anställning
bättre.
Tillväxt
skapar välfärd
I den allmänna debatten om att vi skall skapa mer resurser till
vård, skola och omsorg missar man ofta vad det är som skapar
möjligheterna för vår välfärd. Det är
inte höga skatter eller den offentliga sektorn som skapar dessa
resurser utan företag som anställer människor samt säljer
och exporterar varor eller tjänster. I Sverige har vi ett bra klimat
för storföretag genom bland annat gynnsamma skatteregler om
man behåller kapital i företagen. För småföretag
och företagare som driver företag är det klimatet i Sverige
mycket dåligt även om den allmänna uppfattningen är
att det är bra. Det bästa exemplet på detta är
de svenska 3:12-reglerna som straffbeskattar småföretagare.
De senaste åren har jag engagerat mig i denna fråga genom
att skriva ett antal debattinlägg (några bifogade) och jag
avslutar alla mina brev med "för övrigt anser jag att
3:12 reglerna = fåmanslagarna = företagsbyggarskatten bör
avskaffas". Försämringar av dessa regler marknadsförs
som förbättringar och den 14 december 2005 beslöt riksdagen
om de "modifierade" 3:12-regler som i praktiken innebär
försämringar för de allra flesta småföretagare.
För
att bevara vårt välfärdssamhälle behöver vi
ett större nyföretagande och bättre regler för små
och medelstora företag och dess ägare. I Sverige finns det
20 000 lagar, regler och förordningar som styr företags verksamhet.
Storföretag har staber med personal som kan hålla reda på
alla regler men för en småföretagare är alla dessa
regler ett stort problem som tar mycket tid och resurser. För att
skapa ett bättre småföretagarklimat måste vi som
många andra länder skapa speciella regler för alla småbolag.
Den svenska principen att vi skall behandla alla lika fungerar inte
i företagarvärlden.
Attityder
till företagande
I Sverige är det accepterat att bli rik som idrottsman eller på
Bingolotto. Det är först när småföretagaren
blir miljardär som han får uttala sig och blir en offentlig
person. Typiska exempel är Ingvar Kamprad och Salvatori Grimaldi
som uttalar sig ödmjukt om sin livsgärning. De småföretagare
som kämpar för ett bättre småföretagarklimat
anses vara "gnällspikar" och har svårt att göra
sin röst hörd.
Det är
ganska typiskt och mycket allvarligt att i tävlingen om att bli
årets entreprenör är det många utvalda som tackar
nej till att vara med i slutomgången. Företagarna är
rädda för vad grannen skall säga eller att skattemyndigheten
börjar undersöka dem extra noga om de är framgångsrika
offentligt. Om vi inte ändrar denna attityd och gör alla företagare
till hjältar kommer vi i Sverige att fortsätta att halka efter
i välståndsligan. I USA hade man stått i kö för
motsvarande typ av tävling och tagit med sig släkt och vänner
till prisutdelningen.
Mer
kapital till företagande
Den gamla devisen att vi skall ha rika företag men fattiga företagare
genomsyrar skattepolitiken vilket gör att vi har få rika
människor i Sverige som kan göra nysatsningar. Kapitalet blir
på detta sätt inlåst i företagen istället
för att användas till att skapa nya företag.
I Sverige
finns det också en övertro på att det är statligt
kapital som skall hjälpa till att starta företag. Men en nyföretagare
behöver en kombination av kapital, kunnande och kontakter när
han utvecklar sitt företag. En före detta entreprenör
som sålt sitt företag och nu arbetar fristående med
att hjälpa flera företagare är den rätta resursen
för nyföretagaren. Denna typ av före detta entreprenör
kallas för affärsängel. Problemet är att vi i Sverige
har alldeles för få affärsänglar. Det beror på
att vi har för få entreprenörer som startar företag
men också att de som driver företag, på grund av vårt
skattesystem, håller på med det tills de går i pension.
Då börjar de med golf eller flyttar till Spanien istället
för att bli affärsänglar och hjälpa nya företag
att komma igång.
Ett annat
problem är att allt kapital som går till storbankernas fonder
och försäkringsbolag, till allra största delen, investeras
i storföretag. De institutionella placerarna prioriterar storföretag
för att det kräver mindre kompetens och tid att göra
denna typ av investeringar. Dessutom tjänar man inte några
pengar på transaktioner om man köper mindre bolag eller onoterade
bolag. Då de inte är likvida på samma sätt som
storbolag. Dessutom blir det ju förvaltarens fel om ett litet företag
går över styr. Om ett storbolag går ned i värde
är det ju analytikerna eller ledningens fel och inte den förvaltare
som valt just det bolaget. . Storfinansens förvaltare har därför
alla skäl i världen att välja storföretag när
de väljer bolag för sina investeringar.
För
att ändra denna typ av prioriteringar måste vi skapa nya
skatteregler som skapar incitament till att ge även små och
medelstora företag en del av kapitaltillförseln.
Varför
har småföretagarfrågan kommit bort i den politiska
processen?
Något som jag funderat på är hur vi kan ha så
dåligt småföretagarklimat i Sverige. Givetvis beror
det mycket på småföretagarna själva. Dels har
de ofta ingen tid att engagera sig och dessutom fokuserar de på
aktiviteter som skapar intäkter och lönsamhet idag. De är
också ofta rädda att träda fram i debatten då
det kanske kan påverka deras verksamhet negativt då nästan
alla till någon del har offentlig verksamhet som kunder.
En annan
förklaring är att småföretagarorganisationer har
svårt att komma ut i debatten och att den ledande lobbyorganisationen
för företagarfrågar, Svenskt Näringsliv, åtminstone
historiskt haft för stor fokus på storföretagarfrågar
(se inlägget …..).
Dessutom
finns det en stor okunskap bland företagare om hur politiker fungerar.
En politiker kan säga en sak och göra något annat i
praktiken (se inlägget från Småföretagartidningen).
Företagare försöker normalt genomföra vad de säger.
Dessutom finns det en tro att man genom diskussioner och information
kan få politiker att förändra. Den krassa verkligheten
är tyvärr att politiker bara förändrar sin uppfattning
när de är hotade eller kan förlora röster. Företagare
är en liten målgrupp i antal och det är för svårt
att förklara att fler företagare egentligen är de som
skapar nya jobb och vår välfärd. Det är däremot
enkelt att ha uppfattningen att en företagare inte skall ha det
bättre än andra medborgare.
Företagarfrågor
behöver alltså få ökad betydelse i vårt
politiska system. En modell är att fler företagare blir politiker.
Då den politiska processen kräver ett annat temperament och
kunnande än företagarvärlden är det tveksamt om
företagare passar som politiker.
Vi
kan alla bli rikare
Under de senaste 30-40 åren har Sverige halkat efter i välståndsligan.
Om vi förändrar våra attityder och regler till småföretagande
kan vi vända den negativa trenden. 1 % mer i tillväxt per
år innebär att vi om ca 60 år har dubbelt så
mycket att resurser att fördela. Vore det inte något att
eftersträva istället för att bråka om hur våra
resurser skall fördelas idag.
I debattinlägget
"Rika människor skapar jobb" visar jag på vilka
förändringar som måste komma till stånd om vi
skall få en högre tillväxt. Titta på husen på
Strandvägen i Stockholm som byggdes för 100 år sedan
och se vad man skapa om man har resurser. De skapades av rika människor
som efter att ha skaffat fina bostäder till sina familjer fortsatte
och hjälpte till att starta nya företag. Utan någon
hjälp av statliga myndigheter, näringsdepartement, NUTEK,
Vinnova och Almi skapades de svenska storföretag som fortfarande
är basen för den svenska välfärdsstaten.
Tänk
om vi kunde göra om samma bedrift igen och skapa ett nyföretagarklimat
i Sverige. Då kommer vi alla att bli rikare!
Åter
startsida "Bli rik"